ivantanpalycka

Jag följer en blogg där bloggerskan ofta är svidande ärlig mot sig själv och försöker ta tag i sin ilska gentemot andra. Hon försöker älska sin fiende eftersom det är svårt för fienden att hata den som är snäll tillbaka.

Visst håller jag med henne.
När man hör en del snacka om andra så är det så solklart att det handlar om annat än att bara skvallra.
Man vill alliera, få folk att byta sida, få medhåll osv.

Jag har en del människor i min närhet som inte riktigt klarar av en del andra människor jag rör mig med.
Så, skitsnacket uppstår rätt fort.
H*n fick snabbt över mig på sin sida och jag bröt, dum som jag var, kontakten med personen som det snackades om. Det sved i hela mig från dag ett och jag förstod redan då vilket misstag det var.
Men, alla har vi ett visst mått av stolthet och jag har väldigt mycket av den varan inom mig.
Jag tvingades att välja mellan att för all framtid förlora min bortvalda vän eller svälja min stolthet och be om ursäkt.
Jag valde det senare och det kändes så enormt bra att våga vara helt ärlig och få ett positivt gensvar.
♥

Det gäller att rannsaka sig själv med jämna mellanrum och jag har haft tid på mig att göra det nu.
Jag ska kämpa med varenda cell i min kropp att aldrig snacka skit om någon, att alltid vara lojal mot de som är mina GODA vänner och att alltid vara ärlig utan att vara elak.
Man får nästan alltid tillbaka det man ger och det man får tillbaka avslöjar också vilka som är dina äkta vänner.

Så, ska vi komma överens om att sluta snacka skit om folk?
Ska vi sluta skita ner oss själva?

Ja det gör vi :)

Kärlek
S