Att tycka illa om andra betyder oftast att du tycker illa om dig själv
Jag följer en blogg där bloggerskan ofta är svidande ärlig mot sig själv och försöker ta tag i sin ilska gentemot andra. Hon försöker älska sin fiende eftersom det är svårt för fienden att hata den som är snäll tillbaka.
Visst håller jag med henne.
När man hör en del snacka om andra så är det så solklart att det handlar om annat än att bara skvallra.
Man vill alliera, få folk att byta sida, få medhåll osv.
Jag har en del människor i min närhet som inte riktigt klarar av en del andra människor jag rör mig med.
Så, skitsnacket uppstår rätt fort.
H*n fick snabbt över mig på sin sida och jag bröt, dum som jag var, kontakten med personen som det snackades om. Det sved i hela mig från dag ett och jag förstod redan då vilket misstag det var.
Men, alla har vi ett visst mått av stolthet och jag har väldigt mycket av den varan inom mig.
Jag tvingades att välja mellan att för all framtid förlora min bortvalda vän eller svälja min stolthet och be om ursäkt.
Jag valde det senare och det kändes så enormt bra att våga vara helt ärlig och få ett positivt gensvar.
♥
Det gäller att rannsaka sig själv med jämna mellanrum och jag har haft tid på mig att göra det nu.
Jag ska kämpa med varenda cell i min kropp att aldrig snacka skit om någon, att alltid vara lojal mot de som är mina GODA vänner och att alltid vara ärlig utan att vara elak.
Man får nästan alltid tillbaka det man ger och det man får tillbaka avslöjar också vilka som är dina äkta vänner.
Så, ska vi komma överens om att sluta snacka skit om folk?
Ska vi sluta skita ner oss själva?
Ja det gör vi :)
Kärlek
S
Visst håller jag med henne.
När man hör en del snacka om andra så är det så solklart att det handlar om annat än att bara skvallra.
Man vill alliera, få folk att byta sida, få medhåll osv.
Jag har en del människor i min närhet som inte riktigt klarar av en del andra människor jag rör mig med.
Så, skitsnacket uppstår rätt fort.
H*n fick snabbt över mig på sin sida och jag bröt, dum som jag var, kontakten med personen som det snackades om. Det sved i hela mig från dag ett och jag förstod redan då vilket misstag det var.
Men, alla har vi ett visst mått av stolthet och jag har väldigt mycket av den varan inom mig.
Jag tvingades att välja mellan att för all framtid förlora min bortvalda vän eller svälja min stolthet och be om ursäkt.
Jag valde det senare och det kändes så enormt bra att våga vara helt ärlig och få ett positivt gensvar.
♥
Det gäller att rannsaka sig själv med jämna mellanrum och jag har haft tid på mig att göra det nu.
Jag ska kämpa med varenda cell i min kropp att aldrig snacka skit om någon, att alltid vara lojal mot de som är mina GODA vänner och att alltid vara ärlig utan att vara elak.
Man får nästan alltid tillbaka det man ger och det man får tillbaka avslöjar också vilka som är dina äkta vänner.
Så, ska vi komma överens om att sluta snacka skit om folk?
Ska vi sluta skita ner oss själva?
Ja det gör vi :)
Kärlek
S
Kort men gott
Nu har hundarna gått hem för dagen (jag är bara dagmatte) och jag har hunnit dammsuga och städa undan.
Under tiden jag dammsög så tänkte jag på hur skönt det var att ha det nystädat inför en helg.
Men sen kom jag på att jag börjar jobba på mitt ena jobb om bara lite mer än en timme, imorgon bär det av till mitt andra jobb redan klockan sju. Efter det åker jag direkt till dejten och sedan direkt hem till bingen (jo själv ;) ).
Å sen blir det till att stiga upp halv sju på söndag morgon för att jobba igen.
Så det kvittar hur min lya ser ut när ingen ändå är hemma.
MEN jag klagar inte!
Jag är ledig på vardagarna och väntar på att skolan ska komma igång. Jag kan sova gott när vovvarna varit ute om jag så önskar.
Värre var det när jag arbetade på heltid på vardagarna OCH jobbade varenda evigaste helg också.
Inte en sovmorgon så långt ögat nådde.
Men så är det med mig, jag som sällan kan slutföra något, jag tror inte tillräckligt på mig själv, det måste vara allt eller inget. Mycket på en gång eller inget alls. Jag fixar inte lagom. Om jag så ska braka in i väggen eller dö av tristess. Handikapp eller personlighet?
Don´t know.
Ni är lite dåliga på kommentarer tycker jag så nu lämnar jag er över helgen och hoppas på bot och bättring från er ;) Kom med kärleksbekymmer, vänskapsbekymmer eller andra bekymmer.
Ge mig något att hjälpa dig med, det är ju därför jag startat bloggen.
Nu ska jag ringa min kära mami innan hon reser bort så att jag hinner tala om hur mycket jag älskar henne.
Ha en toppenhelg kära vänner!
♥♥♥
Under tiden jag dammsög så tänkte jag på hur skönt det var att ha det nystädat inför en helg.
Men sen kom jag på att jag börjar jobba på mitt ena jobb om bara lite mer än en timme, imorgon bär det av till mitt andra jobb redan klockan sju. Efter det åker jag direkt till dejten och sedan direkt hem till bingen (jo själv ;) ).
Å sen blir det till att stiga upp halv sju på söndag morgon för att jobba igen.
Så det kvittar hur min lya ser ut när ingen ändå är hemma.
MEN jag klagar inte!
Jag är ledig på vardagarna och väntar på att skolan ska komma igång. Jag kan sova gott när vovvarna varit ute om jag så önskar.
Värre var det när jag arbetade på heltid på vardagarna OCH jobbade varenda evigaste helg också.
Inte en sovmorgon så långt ögat nådde.
Men så är det med mig, jag som sällan kan slutföra något, jag tror inte tillräckligt på mig själv, det måste vara allt eller inget. Mycket på en gång eller inget alls. Jag fixar inte lagom. Om jag så ska braka in i väggen eller dö av tristess. Handikapp eller personlighet?
Don´t know.
Ni är lite dåliga på kommentarer tycker jag så nu lämnar jag er över helgen och hoppas på bot och bättring från er ;) Kom med kärleksbekymmer, vänskapsbekymmer eller andra bekymmer.
Ge mig något att hjälpa dig med, det är ju därför jag startat bloggen.
Nu ska jag ringa min kära mami innan hon reser bort så att jag hinner tala om hur mycket jag älskar henne.
Ha en toppenhelg kära vänner!
♥♥♥
The Help
Filmtips: The Help
Sen den, fäll massor av tårar av sorg och lycka.
Den är så fantastiskt bra!
♥♥♥
Att välja vem du ska tro på
Under hela våra liv får vi ständigt höra hur bra vi är, hur duktiga vi är och hur vackra vi är.
Men vi får lika ofta höra om våra tillkortakommanden, hur vi hade kunnat bli bättre, snyggare, smalare, vackrare, smartare eller mer framgångsrika.
Det är inte alltid det folk säger utan oftare det folk inte säger som gör ont, som skapar sår som växer och blir infekterade.
Infekterade sår lämnar ofta ärr efter sig.
Men många verkar tro att de gör andra en tjänst genom att ge dom små skrubbsår, små kliande skrubbsår som ständigt påminner dom om hur de hade kunnat bli bättre på alla sätt.
Det är en förbannad konst att låta sådant rinna av en och jag tror faktiskt inte att någon kan låta svidande ord gå förbi dom utan att lämna spår. Så hur ska vi göra för att ta oss förbi alla dessa hinder som andra placerar ut för oss?
Jo. Varje morgon när du vaknar och fortfarande kan andas själv, vifta på dina ögonfransar själv, vifta på tårna utan att behöva be om hjälp, ja då vet du att du är fullt kapabel att ta dig igenom även denna dag på exakt det sätt du själv vill.
Du måste bestämma dig för vem du ska tro på idag.
Ska du tro på vännen som hävdar att dagen är grå eller ska du tro på din egen sol?
Ska du tro på kollegan som säger att jobbet är så tråkigt eller ska du förlita dig på dig själv när du säger att du trivs?
Ska du tro på han som säger att du inte är vacker nog eller ska du lyssna på dig själv och den röst som säger att du är alldeles för vacker för sådana som honom?
Vem vill du helst tro på när du får höra att morgondagen bär med sig hopp och glädje, den röst som hävdar motsatsen eller den röst som håller med?
Men vi får lika ofta höra om våra tillkortakommanden, hur vi hade kunnat bli bättre, snyggare, smalare, vackrare, smartare eller mer framgångsrika.
Det är inte alltid det folk säger utan oftare det folk inte säger som gör ont, som skapar sår som växer och blir infekterade.
Infekterade sår lämnar ofta ärr efter sig.
Men många verkar tro att de gör andra en tjänst genom att ge dom små skrubbsår, små kliande skrubbsår som ständigt påminner dom om hur de hade kunnat bli bättre på alla sätt.
Det är en förbannad konst att låta sådant rinna av en och jag tror faktiskt inte att någon kan låta svidande ord gå förbi dom utan att lämna spår. Så hur ska vi göra för att ta oss förbi alla dessa hinder som andra placerar ut för oss?
Jo. Varje morgon när du vaknar och fortfarande kan andas själv, vifta på dina ögonfransar själv, vifta på tårna utan att behöva be om hjälp, ja då vet du att du är fullt kapabel att ta dig igenom även denna dag på exakt det sätt du själv vill.
Du måste bestämma dig för vem du ska tro på idag.
Ska du tro på vännen som hävdar att dagen är grå eller ska du tro på din egen sol?
Ska du tro på kollegan som säger att jobbet är så tråkigt eller ska du förlita dig på dig själv när du säger att du trivs?
Ska du tro på han som säger att du inte är vacker nog eller ska du lyssna på dig själv och den röst som säger att du är alldeles för vacker för sådana som honom?
Vem vill du helst tro på när du får höra att morgondagen bär med sig hopp och glädje, den röst som hävdar motsatsen eller den röst som håller med?
Kärleken och odjuret
Det här med kärlek är ett kapitel för sig, men en sak har jag funderat länge över och jag har insett att just detta är viktigt för mig.
När jag skaffat mig pojkvänner har folk varit snabba med att kommentera deras utseende.
De har varit snygga, de har varit "stor bebis", de har varit vältränade eller sett ut som tintin osv enligt andra.
Och varje gång någon fällt en negativ kommentar har det känts som ett slag i magen.
För mig, som redan känner mig så otillräcklig så har deras kritik av min personliga smak och mitt egna val känts hårt. Många kanske inte ens funderar på det så som jag gör men jag kan inte lägga det åt sidan, jag vill inte höra negativa ord om den jag väljer att skapa en relation med, jag vill inte ens höra det om någon jag väljer att bara ha kul med.
Fast jag har insett en sak.
De människor som kommenterat mina "killar" på ett negativt sätt är de som är precis lika osäkra själva.
Min ena bror yttrade sig en gång om ett av mina ex och kallade honom "stor bebis", det gjorde ont, men om jag ser till hur han egentligen mår så inser jag att det är hans eget välmående som speglar av sig i hur han behandlar andra. Mest synd om honom.
En annan vän öste ur sig en del negativa kommentarer om ett ONST för att i nästa sekund själv vilja hoppa i säng med honom. Jag mådde fysiskt illa över situationen eftersom jag insåg hur dåligt hon själv mådde och att hon ens tillät det gå ut över mig.
En annan vän satt jämt och pikade mig för min rödhåriga pojkvän, men dagen efter jag gjort slut med honom kom hon släpandes med honom till skolan vi gick i. Alla reste sig och gick och hon fördstod inte varför.
Tragiskt.
Men mest tragiskt är det att jag inte kan ignorera andras kritiska öga för mitt val av kärlek.
De kritiserar min smak men de är inte de som ska leva med människan och då är deras åsikt helt ointressant.
Mmm något jag måste jobba med och därför har jag valt att snart gå på dejt med en kille som inte alls ser ut som de killar jag brukar dejta. Och får jag höra ett negativt ord så kommer den personen få sig en avlusning så de kommer skämmas ända ner i skorna. :)
Moln på min himmel
Godmorgon kära läsare.
Idag vaknade jag innan klockan ringde, pigg och utvilad.
Jag sover alltid gott när jag inte har tider att passa.
Direkt kikade jag ut genom rutan och såg att himlen vart svagt grå och drog en lättnadens suck.
Jo visst älskar jag sol och klarblå himlar MEN det skapar också en inre stress. Det är som att vi piskar oss själva i att älska att vara ute så fort solen skiner oavsett hur kallt det blåser om öronen.
Å vips så har vi skapat oss ytterligare en sak att ha dåligt samvete över.
Visste ni att vårdeppression är vanligare än vintervarianten?
Det är så många som redan sitter med ensamhetskänslor och som ser vårsolen som en fiende.
Ensamheten blir så tydlig då.
Ingen går ut ensam å sätter sig å har picknick, grillar, solar och äter glass.
Men att känna sig ensam behöver inte betyda att man är ensam.
Jag har alltid kännt mig ensam och oönskad samtidigt som jag har min kära mamma och släktningarna på hennes sida som älskar mig, är stolta över mig och alltid bryr sig om mig.
Jag har mina vänner, och det är vänner som jag är riktigt glad över att ha!
Ändå är det som att jag glömmer bort att alla finns, det där tvivlet ligger alltid och ruvar och jag får ständigt räkna upp alla jag har omkring mig för att påminna mig om att jag inte alls är ensam.
Igår frågade en person om jag ville följa med på en middag ikväll. Vi har precis lärt känna varandra och jag borde blivit jätteglad eftersom hon är fantastisk att umgås med och genuint god som person.
Tyvärr började jag istället fundera på hur jag skulle kunan undvika det.
Varför?
Jo, jag börjar genast tänka på att jag inte passar in, att jag inte kommer ha något att prata om eftersom jag är sååå tråkigt, att jag klädmässigt kommer känna mig ful, tjock, osv osv.
Jag vet att allt detta inte stämmer.
Jag vet vet vet att jag visst duger på alla ovan nämnda punkter.
Så jag funderar på att gå ändå.
Varför i helvete skulle jag låta bli när hon bjuder in sina närmaste vänner OCH mig?
Hon tycker att jag är bra nog att kunna bli en nära vän!!
Jag måste lära mig att bli SKITGLAD av sånt.
Hm jo, jag ska gå, jag måste, för min skull.
Nu ska jag gå ut med hundarna och sen kila iväg till gymmet.
Ha en toppendag och glöm inte bort att ställa frågor eller komma med funderingar om precis vad ni vill.
Kärlek S
♥
Idag vaknade jag innan klockan ringde, pigg och utvilad.
Jag sover alltid gott när jag inte har tider att passa.
Direkt kikade jag ut genom rutan och såg att himlen vart svagt grå och drog en lättnadens suck.
Jo visst älskar jag sol och klarblå himlar MEN det skapar också en inre stress. Det är som att vi piskar oss själva i att älska att vara ute så fort solen skiner oavsett hur kallt det blåser om öronen.
Å vips så har vi skapat oss ytterligare en sak att ha dåligt samvete över.
Visste ni att vårdeppression är vanligare än vintervarianten?
Det är så många som redan sitter med ensamhetskänslor och som ser vårsolen som en fiende.
Ensamheten blir så tydlig då.
Ingen går ut ensam å sätter sig å har picknick, grillar, solar och äter glass.
Men att känna sig ensam behöver inte betyda att man är ensam.
Jag har alltid kännt mig ensam och oönskad samtidigt som jag har min kära mamma och släktningarna på hennes sida som älskar mig, är stolta över mig och alltid bryr sig om mig.
Jag har mina vänner, och det är vänner som jag är riktigt glad över att ha!
Ändå är det som att jag glömmer bort att alla finns, det där tvivlet ligger alltid och ruvar och jag får ständigt räkna upp alla jag har omkring mig för att påminna mig om att jag inte alls är ensam.
Igår frågade en person om jag ville följa med på en middag ikväll. Vi har precis lärt känna varandra och jag borde blivit jätteglad eftersom hon är fantastisk att umgås med och genuint god som person.
Tyvärr började jag istället fundera på hur jag skulle kunan undvika det.
Varför?
Jo, jag börjar genast tänka på att jag inte passar in, att jag inte kommer ha något att prata om eftersom jag är sååå tråkigt, att jag klädmässigt kommer känna mig ful, tjock, osv osv.
Jag vet att allt detta inte stämmer.
Jag vet vet vet att jag visst duger på alla ovan nämnda punkter.
Så jag funderar på att gå ändå.
Varför i helvete skulle jag låta bli när hon bjuder in sina närmaste vänner OCH mig?
Hon tycker att jag är bra nog att kunna bli en nära vän!!
Jag måste lära mig att bli SKITGLAD av sånt.
Hm jo, jag ska gå, jag måste, för min skull.
Nu ska jag gå ut med hundarna och sen kila iväg till gymmet.
Ha en toppendag och glöm inte bort att ställa frågor eller komma med funderingar om precis vad ni vill.
Kärlek S
♥
Pånyttfödd!
Nä vilken klyscha!
Men det är svårt att skriva en första rubrik i min nya blogg.
MEN! Välkomna är ni till min personliga, dock anonyma, "självhjälpsblogg".
Det kan vara fel att kalla den självhjälpsblogg men min tanke är att agera psykologihörna utifrån de kunskaper jag har läst eller upplevt mig till. Vi kan utväxla tankar, idéer, tröst och glädje.
Jag är en god lyssnare, klok som en bok ibland men jag har svårt att applicera all kunskap på mitt eget liv och välmående, därför går jag själv till en psykoterapeut och där lär jag mig lika mycket som jag lär mig av att studera psykologi och terapi.
Ni kan ställa frågor, be om hjälp, stöd, råd och tips. Ibland kan ni själva svara på andras frågor eller bara finnas som stöd. Vi använder kommentarsfälten som kommunikationssätt.
Dock vill jag bara klargöra att jag inte på något sätt är examinerad psykolog, terapeut eller något annat. Jag utbildar mig till något helt annat men läser en del i ämnet vid sidan av.
Jag väljer att vara anonym för att vänner fritt ska kunna prata om vad de vill och för att jag själv ska kunna delge er upplevelser och känsliga bitar av mitt liv.
Jag ber er också att lägga påhopp eller elakheter åt sidan, stavfel kan mycket väl dyka upp och felaktig "fakta" likväl. Jag har bara skapat bloggen av godo, det som skrivs får ni själva använda med sunt förnuft och gärna läsa vidare om. Håll god ton mot varandra så att ingen behöver "gå härifrån" med ännu mer ont i magen än vad h*n hade när h*n kom hit.
Nu så, kära vänner, ska jag snickra ihop en liten presentation om mig själv i ett nytt inlägg. Jag kommer inte ha en stående presentation utan det blir i ett inlägg under en passande kategori. I min presentation kommer jag också beskriva vad mina egna mål är men min terapi och vad jag vill uppnå med bloggen.
Må gott och ta hand om varandra.
S
Men det är svårt att skriva en första rubrik i min nya blogg.
MEN! Välkomna är ni till min personliga, dock anonyma, "självhjälpsblogg".
Det kan vara fel att kalla den självhjälpsblogg men min tanke är att agera psykologihörna utifrån de kunskaper jag har läst eller upplevt mig till. Vi kan utväxla tankar, idéer, tröst och glädje.
Jag är en god lyssnare, klok som en bok ibland men jag har svårt att applicera all kunskap på mitt eget liv och välmående, därför går jag själv till en psykoterapeut och där lär jag mig lika mycket som jag lär mig av att studera psykologi och terapi.
Ni kan ställa frågor, be om hjälp, stöd, råd och tips. Ibland kan ni själva svara på andras frågor eller bara finnas som stöd. Vi använder kommentarsfälten som kommunikationssätt.
Dock vill jag bara klargöra att jag inte på något sätt är examinerad psykolog, terapeut eller något annat. Jag utbildar mig till något helt annat men läser en del i ämnet vid sidan av.
Jag väljer att vara anonym för att vänner fritt ska kunna prata om vad de vill och för att jag själv ska kunna delge er upplevelser och känsliga bitar av mitt liv.
Jag ber er också att lägga påhopp eller elakheter åt sidan, stavfel kan mycket väl dyka upp och felaktig "fakta" likväl. Jag har bara skapat bloggen av godo, det som skrivs får ni själva använda med sunt förnuft och gärna läsa vidare om. Håll god ton mot varandra så att ingen behöver "gå härifrån" med ännu mer ont i magen än vad h*n hade när h*n kom hit.
Nu så, kära vänner, ska jag snickra ihop en liten presentation om mig själv i ett nytt inlägg. Jag kommer inte ha en stående presentation utan det blir i ett inlägg under en passande kategori. I min presentation kommer jag också beskriva vad mina egna mål är men min terapi och vad jag vill uppnå med bloggen.
Må gott och ta hand om varandra.
S
