Att tycka illa om andra betyder oftast att du tycker illa om dig själv

Jag följer en blogg där bloggerskan ofta är svidande ärlig mot sig själv och försöker ta tag i sin ilska gentemot andra. Hon försöker älska sin fiende eftersom det är svårt för fienden att hata den som är snäll tillbaka.

Visst håller jag med henne.
När man hör en del snacka om andra så är det så solklart att det handlar om annat än att bara skvallra.
Man vill alliera, få folk att byta sida, få medhåll osv.

Jag har en del människor i min närhet som inte riktigt klarar av en del andra människor jag rör mig med.
Så, skitsnacket uppstår rätt fort.
H*n fick snabbt över mig på sin sida och jag bröt, dum som jag var, kontakten med personen som det snackades om. Det sved i hela mig från dag ett och jag förstod redan då vilket misstag det var.
Men, alla har vi ett visst mått av stolthet och jag har väldigt mycket av den varan inom mig.
Jag tvingades att välja mellan att för all framtid förlora min bortvalda vän eller svälja min stolthet och be om ursäkt.
Jag valde det senare och det kändes så enormt bra att våga vara helt ärlig och få ett positivt gensvar.


Det gäller att rannsaka sig själv med jämna mellanrum och jag har haft tid på mig att göra det nu.
Jag ska kämpa med varenda cell i min kropp att aldrig snacka skit om någon, att alltid vara lojal mot de som är mina GODA vänner och att alltid vara ärlig utan att vara elak.
Man får nästan alltid tillbaka det man ger och det man får tillbaka avslöjar också vilka som är dina äkta vänner.

Så, ska vi komma överens om att sluta snacka skit om folk?
Ska vi sluta skita ner oss själva?

Ja det gör vi :)

Kärlek
S


Att se efter sig själv




Hej hej

Hoppas ni haft en skön helg.
Jag har jobbat mig igenom den och dragit på mig en dunderförkylning, men jag har haft kul och träffat många personer jag saknat.
Det fick mig att fundera lite på människor jag omger och har omgett mig med.
Jag gjorde en utrensning bland vänner och bekanta för något år sedan och sedan dess har jag varit noga med att bara behålla de som är äkta, de som gör gott, de som vill väl.

När jag var yngre var det viktigt att ha många vänner, massor av bekanta och känna sig populär.
Men det bröt ner mig eftersom jag umgicks med människor som var lika ytliga, lika osäkra och inte mådde bra.
Om du inte vill dig själv väl kan du inte göra någon annan gott.
Så jag valde bort dom, de som mådde värst men som inte kunde se det själva.

Att göra sig fri från allt som är dåligt är nödvändigt, du kan inte göra dig fri från dig själv och det mörker du själv bär på, men du kan inte omge dig av ännu mer av samma svärta, då går du under.
Det gäller att vara helt ärligt mot sig själv med både gamla och nya vänner, är de värda dig?
Är du trygg med dom?
Kan du lita på dom?
Det viktigaste du ska fråga dig är: Blir jag lycklig av deras vänskap?

Jag har väl en del nya personer i mitt liv som jag fortfarande lär känna, vissa av dom får mig att må så bra, känna mig avslappnad och trygg medans en del avger mer osäkerhet och illvilja. Man känner sig elak som sållar bort, som säger ifrån, som ryter ifrån, men samtidigt är det dig själv du värnar om, du har rätt att bita ifrån och du ska aldrig acceptera att bli felbehandlad av de som kallar sig dina vänner.

Nu ska jag bygga på snorpappershögen och plugga lite matte.

Må gott kära läsare!
S

Kort men gott

Nu har hundarna gått hem för dagen (jag är bara dagmatte) och jag har hunnit dammsuga och städa undan.
Under tiden jag dammsög så tänkte jag på hur skönt det var att ha det nystädat inför en helg.

Men sen kom jag på att jag börjar jobba på mitt ena jobb om bara lite mer än en timme, imorgon bär det av till mitt andra jobb redan klockan sju. Efter det åker jag direkt till dejten och sedan direkt hem till bingen (jo själv ;) ).
Å sen blir det till att stiga upp halv sju på söndag morgon för att jobba igen.
Så det kvittar hur min lya ser ut när ingen ändå är hemma.

MEN jag klagar inte!
Jag är ledig på vardagarna och väntar på att skolan ska komma igång. Jag kan sova gott när vovvarna varit ute om jag så önskar.
Värre var det när jag arbetade på heltid på vardagarna OCH jobbade varenda evigaste helg också.
Inte en sovmorgon så långt ögat nådde.

Men så är det med mig, jag som sällan kan slutföra något, jag tror inte tillräckligt på mig själv, det måste vara allt eller inget. Mycket på en gång eller inget alls. Jag fixar inte lagom. Om jag så ska braka in i väggen eller dö av tristess. Handikapp eller personlighet?
Don´t know.

Ni är lite dåliga på kommentarer tycker jag så nu lämnar jag er över helgen och hoppas på bot och bättring från er ;) Kom med kärleksbekymmer, vänskapsbekymmer eller andra bekymmer.
Ge mig något att hjälpa dig med, det är ju därför jag startat bloggen.

Nu ska jag ringa min kära mami innan hon reser bort så att jag hinner tala om hur mycket jag älskar henne.

Ha en toppenhelg kära vänner!

♥♥♥


The Help



Filmtips: The Help

Sen den, fäll massor av tårar av sorg och lycka.

Den är så fantastiskt bra!

♥♥♥

Att välja vem du ska tro på

Under hela våra liv får vi ständigt höra hur bra vi är, hur duktiga vi är och hur vackra vi är.
Men vi får lika ofta höra om våra tillkortakommanden, hur vi hade kunnat bli bättre, snyggare, smalare, vackrare, smartare eller mer framgångsrika.

Det är inte alltid det folk säger utan oftare det folk inte säger som gör ont, som skapar sår som växer och blir infekterade.
Infekterade sår lämnar ofta ärr efter sig.
Men många verkar tro att de gör andra en tjänst genom att ge dom små skrubbsår, små kliande skrubbsår som ständigt påminner dom om hur de hade kunnat bli bättre på alla sätt.

Det är en förbannad konst att låta sådant rinna av en och jag tror faktiskt inte att någon kan låta svidande ord gå förbi dom utan att lämna spår. Så hur ska vi göra för att ta oss förbi alla dessa hinder som andra placerar ut för oss?

Jo. Varje morgon när du vaknar och fortfarande kan andas själv, vifta på dina ögonfransar själv, vifta på tårna utan att behöva be om hjälp, ja då vet du att du är fullt kapabel att ta dig igenom även denna dag på exakt det sätt du själv vill.
Du måste bestämma dig för vem du ska tro på idag.
Ska du tro på vännen som hävdar att dagen är grå eller ska du tro på din egen sol?
Ska du tro på kollegan som säger att jobbet är så tråkigt eller ska du förlita dig på dig själv när du säger att du trivs?
Ska du tro på han som säger att du inte är vacker nog eller ska du lyssna på dig själv och den röst som säger att du är alldeles för vacker för sådana som honom?

Vem vill du helst tro på när du får höra att morgondagen bär med sig hopp och glädje, den röst som hävdar motsatsen eller den röst som håller med?




Kärleken och odjuret



Det här med kärlek är ett kapitel för sig, men en sak har jag funderat länge över och jag har insett att just detta är viktigt för mig.
När jag skaffat mig pojkvänner har folk varit snabba med att kommentera deras utseende.
De har varit snygga, de har varit "stor bebis", de har varit vältränade eller sett ut som tintin osv enligt andra.
Och varje gång någon fällt en negativ kommentar har det känts som ett slag i magen.
För mig, som redan känner mig så otillräcklig så har deras kritik av min personliga smak och mitt egna val känts hårt. Många kanske inte ens funderar på det så som jag gör men jag kan inte lägga det åt sidan, jag vill inte höra negativa ord om den jag väljer att skapa en relation med, jag vill inte ens höra det om någon jag väljer att bara ha kul med.

Fast jag har insett en sak.
De människor som kommenterat mina "killar" på ett negativt sätt är de som är precis lika osäkra själva.
Min ena bror yttrade sig en gång om ett av mina ex och kallade honom "stor bebis", det gjorde ont, men om jag ser till hur han egentligen mår så inser jag att det är hans eget välmående som speglar av sig i hur han behandlar andra. Mest synd om honom.

En annan vän öste ur sig en del negativa kommentarer om ett ONST för att i nästa sekund själv vilja hoppa i säng med honom. Jag mådde fysiskt illa över situationen eftersom jag insåg hur dåligt hon själv mådde och att hon ens tillät det gå ut över mig.

En annan vän satt jämt och pikade mig för min rödhåriga pojkvän, men dagen efter jag gjort slut med honom kom hon släpandes med honom till skolan vi gick i. Alla reste sig och gick och hon fördstod inte varför.
Tragiskt.

Men mest tragiskt är det att jag inte kan ignorera andras kritiska öga för mitt val av kärlek.
De kritiserar min smak men de är inte de som ska leva med människan och då är deras åsikt helt ointressant.

Mmm något jag måste jobba med och därför har jag valt att snart gå på dejt med en kille som inte alls ser ut som de killar jag brukar dejta. Och får jag höra ett negativt ord så kommer den personen få sig en avlusning så de kommer skämmas ända ner i skorna. :)


Moln på min himmel




Godmorgon kära läsare.

Idag vaknade jag innan klockan ringde, pigg och utvilad.
Jag sover alltid gott när jag inte har tider att passa.
Direkt kikade jag ut genom rutan och såg att himlen vart svagt grå och drog en lättnadens suck.
Jo visst älskar jag sol och klarblå himlar MEN det skapar också en inre stress. Det är som att vi piskar oss själva i att älska att vara ute så fort solen skiner oavsett hur kallt det blåser om öronen.
Å vips så har vi skapat oss ytterligare en sak att ha dåligt samvete över.

Visste ni att vårdeppression är vanligare än vintervarianten?
Det är så många som redan sitter med ensamhetskänslor och som ser vårsolen som en fiende.
Ensamheten blir så tydlig då.
Ingen går ut ensam å sätter sig å har picknick, grillar, solar och äter glass.

Men att känna sig ensam behöver inte betyda att man är ensam.
Jag har alltid kännt mig ensam och oönskad samtidigt som jag har min kära mamma och släktningarna på hennes sida som älskar mig, är stolta över mig och alltid bryr sig om mig.
Jag har mina vänner, och det är vänner som jag är riktigt glad över att ha!
Ändå är det som att jag glömmer bort att alla finns, det där tvivlet ligger alltid och ruvar och jag får ständigt räkna upp alla jag har omkring mig för att påminna mig om att jag inte alls är ensam.

Igår frågade en person om jag ville följa med på en middag ikväll. Vi har precis lärt känna varandra och jag borde blivit jätteglad eftersom hon är fantastisk att umgås med och genuint god som person.
Tyvärr började jag istället fundera på hur jag skulle kunan undvika det.
Varför?
Jo, jag börjar genast tänka på att jag inte passar in, att jag inte kommer ha något att prata om eftersom jag är sååå tråkigt, att jag klädmässigt kommer känna mig ful, tjock, osv osv.
Jag vet att allt detta inte stämmer.
Jag vet vet vet att jag visst duger på alla ovan nämnda punkter.

Så jag funderar på att gå ändå.
Varför i helvete skulle jag låta bli när hon bjuder in sina närmaste vänner OCH mig?
Hon tycker att jag är bra nog att kunna bli en nära vän!!
Jag måste lära mig att bli SKITGLAD av sånt.

Hm jo, jag ska gå, jag måste, för min skull.

Nu ska jag gå ut med hundarna och sen kila iväg till gymmet.

Ha en toppendag och glöm inte bort att ställa frågor eller komma med funderingar om precis vad ni vill.

Kärlek S



Konsten att vara ledsen

Jag har hunnit skriva en del redan om att jag är ledsen och att människor överhuvudtaget är ledsna av olika anledningar. Men jag vill kasta ännu mer ljus på just ledsamhet.
Att vara ledsen är viktigt, eller att FÅ vara ledsen.
Att trösta någon är bra på alla sätt men att hindra någon från att vara ledsen är det sämsta du kan göra.

När jag började hos min terapeut så började han nästan direkt prata om sorgen som en helande kraft. Det farliga för mig var att jag var arg, bitter och hatade mig själv.
Jag vägrade vara ledsen, jag kände mig så svag då.

Att vara svag är också något skamligt, svag, ledsen och bortkommen, det är fortfarande skamligt och jag vet att min egen pappa har pratat om mig i släkten på ett sätt som får mig att framstå som sinnessjuk.
Men jag grubblar inte på det. Jag behöver inte hämnas eller rättfärdiga mig själv även om jag fantiserat om det länge.
Jag vet varför han pratar, varför han inte vill se det riktiga problemet.
Men jag tänker inte rätta till något eller försöka försonas.
Felet har aldrig legat hos mig och jag behöver inte lida för det längre, det bästa jag har gjort var att bara vända ryggen till och gå för all framtid.
Men det tar tid att läka alla sår och det jag behöver göra är att acceptera att jag ÄR ledsen, att jag är så fruktansvärt jävla sjukt ledsen över att aldrig haft en pappa som ställt upp, aldrig haft en pappa som ringt bara för att fråga hur jag mår. Jag mår skit över att alltid ha lämnats utanför hela hans familj och jag har alltid varit den jobbiga, den bångstyriga, hon som alltid ska ställa till det.
Varför har jag fått lida för att min pappa har haft en dålig uppväxt?

Min bästa medicin är att tillåta mig deppa och gråta utan att försöka "rycka upp mig" och "ta mig i kragen". Ingen hade ju försökt stressa på läkandet av ett brutet ben så varför stressa på detta?
Att sörja är att läka.
Sorg helar hjärtat.



Så tillåt dig vara ledsen. Tala om för den som är ledsen att det är ok att vara så förintande ledsen.
Det går alltid över även om det tar tid.

Jag har precis badat, skrubbat mig, tittat mig i spegeln en stund och känt mig vacker.
Så nu ska jag lägga mig i min sköna säng, glo på några serier och bara unna mig att ligga här.

Ha nu en skön kväll, sov gott i natt och vakna med ro i din kropp imorgon

Kärlek S

I väntan på lycka....

...får vi inte glömma bort att leva.




Idag är människor så enormt stressade över att finna lyckan.
Den där totala, eviga och pillrande lyckan som man hör att alla andra funnit. Men på vägen, som faktiskt är evig, så glömmer vi bort att leva. Det är nästan som att livet inte är lika värdefullt om vi inte är så där extremt lyckliga.....jämt!

Men vad är lycka då? Är det inte bara motsatsen till olycka?
Jo.
Jag för mig är lycka att slippa vara ledsen, att inte vara tungsinnt.
Men jag behöver inte hoppa och studsa av glädje och höra änglakörer ljuda kors och tvärs min himmel.
Det räcker med att INTE vara ledsen.

Så, därför har jag valt namnet "I väntan på lyckan" för att många lever just så, i väntan på att den RIKTIGA lyckan ska infinna sig.
Olyckligt, eller hur? Olyckligt att så många lever i tron om att deras liv inte är gott nog att njuta av.
Man jämför sig med andra som alltid utropar hurrarop över livet och hur fantastiskt underbart ALLTING är och så blir man deprimerad över att de alltid verkar så orubbligt lyckliga.
Jag jämför mig med dom, om än inte lika mycket längre.
För jag vet ju nu att de garanterat inte alltid är så lyckliga, de har dagar som du och jag också.
De är lika mänskliga och exakt lika sårbara.
Kanske har de än större problem än du och jag?
De vågar inte se sina olyckliga dagar som något naturligt, som en paus från allt sprudlande sockervadd.
De missbrukar sockret.
Allt för att slippa känna efter.

Idag vaknade jag med ett leende på läpparna och till en klarblå himmel (ja jo en del moln har tornat upp sig sen jag steg upp men jag vet ju att den blå himlen finns där bakom).
Hundarna är på plats och jag inväntar en av mina bästa vänner för en långpromenad.
Det är kanske små ting, men de små tingen skänker mig lycka.


Ge er i uppgift att leta efter de där små lyckopillrena varje dag men tillåt er att vara ledsna, nere, hängiga eller deppiga om det är så ert sinne vaknat idag. Det är inte fel, det är inte farligt, du förlorar ingenting på att vara ledsen idag.
Eller imorgon heller för den delen.

Må gott

Kärlek S.

Underbara

"En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla men precis så känns det. En person som älskade och brydde sig om en är borta. Och för varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam."

Jag var bara tvungen att citera min favoritbloggerska Underbara Clara. http://www.underbaraclaras.com/

Hon är så klok, så vis och så ärlig.
Jag gråter varje gång jag läser just de här raderna.
Allra mest gråter jag av rädsla över att min mamma en dag ska gå bort.
Jag klarar inte av att tänka på det, men hon har lovat mig dyrt och heligt att inte dö före mig.
Det finns inte en chans att jag klarar av att förlora den enda personen vars kärlek jag är helt säker på.

För den andra, vars kärlek jag visste var äkta och stark, hon dog. Hon dog och lämnade sin son och sin bonusdotter helt oväntat en dag. Jag vill aldrig känna ens i närheten av vad jag kände då.


Presentation

Så, då ska jag berätta lite snabbt om mig själv och varför jag valt att starta bloggen.

Jag är en kvinna, strax över 30, har flyttat runt en del i mitt liv och kommer från en, utåt sett, vanlig familj.
Dock med föräldrar som bor på varsitt håll.
Med en kärleksfull och trygg mamma och en pappa som inte avvisade mig helt borde jag ha vuxit upp till en helt normal och trygg tjej, men nej, så blev det inte.

I psykologins värld har föräldrarna olika roller för sina söner och döttrar. Om ni tittar tillbaka på framgångsrika män och kvinnor så har kvinnorna ofta sina stöttande fäder att tacka för sin framgång och männen tackar sina stöttande mödrar för sin framgång. Nej såklart gäller det inte alla, men en stor del och man ser absolut ett mönster.

Så, jag har haft den mest underbara mamman man kan önska sig men en pappa som bara tyckt att det var jobbigt att jag föddes. Han har mest glömt bort att jag finns eller lämnat mig ensam i flera dygn när jag var liten eftersom festandet lockade mer.
Festandet och kvinnorna.

När jag blev äldre blev det mer legitimt att lämna mig ensam i veckor och jag urartade till en stökig och vilsen tjej som byggde upp ett starkt behov av bekräftelse, uppmärksamhet och gränssättande.
Jag har också byggt upp ett oändligt hav av sorg över detta och mitt liv har ständigt präglats av sorg, ensamhet, tomhet och en ständig rädsla av att överges.

Ett annat vapen jag också skaffat mig är olyckan.
Jag har själv gjort mig olycklig som skydd för att slippa bli berövad lyckan.
Tröstäta, tröstsvälta, tröstsupa, knarka, slåss, sova, jobba osv osv......jag har försökt missbruka allt som går att missbruka men lyckligtvis har jag aldrig trillat dit ordentligt.
Jag har helt enkelt inte varit helt svart inombords och de ljusglimtar som kikat fram har räddat mig.

Tack för det mamma!! ♥

På vägen har jag svikits av många som inte sett eller orkat lyssna och idag är jag glad över att de försvunnit ur mitt liv och istället inser jag vilka guldklimpar som stannat kvar.

Jag valde själv att påbörja psykoterapi när det tog slut med en pojkvän som inte behandlade mig så väl.
Jag insåg att jag var tvungen att ta till hjälp för att bryta mina dåliga mönster.
Ominstallera mitt sinne.
Över ett år har gått sedan exet flyttade ut, sen rasslade olyckorna till och jag förlorade älskade till döden, gjorde slut med min pappa och en del vänner som jag insåg bara gjorde ont.
Jag bär fortfarande på enorm sorg, osäkerhet och den där gnagade känslan av att vara ensammast i världen.
Men med all min kunskap och med hjälp av min terapeut så vet jag att jag idag har rätt verktyg för att ta mig igenom de dagar som är värst.

Idag hinner jag se felen jag vill begå och jag ser också varför jag vill göra mig själv illa.

Idag ser jag också varför andra agerar som de gör, det gör inte bara att jag kan förlåta utan också hjälpa.
Jag har insett hur mycket jag älskar att lyssna, stötta, ge råd och hjälpa.
Men jag måste få något tillbaka och det är viljan att ta emot hjälp, viljan att förändra.

Jag har en lång väg kvar att gå innan jag känner att jag står på helt egna ben och kan lämna min terapeut och jag tänker använda den här bloggen som en del i mitt självläkande och ni har all frihet att använda den för samma ändamål.

Skriv en kommentar eller maila mig på : [email protected] så kan vi ta det den vägen.

Bloggen riktar sig mot er som av någon anledning känner allt jag beskrivit ovan.
Alla har vi levt olika liv, alla har vi vuxit upp me dolika förutsättningar och ingen kan dömmas utifrån hur vi mår innerst inne. Inga glättiga hejja rop i världen kan rädda en ledsam själ men tro mig, att prata om det, att gråta över det och att prata om det igen, DET hjälper!!

Nu får ni hjälpa mig att sprida bloggen.
Det finns allt för många där ute som är mår som jag.
Jag hoppas vi kan hjälpa varandra en bit på vägen.

Må gott och sov ännu bättre

Kärlek
S

Pånyttfödd!

Nä vilken klyscha!
Men det är svårt att skriva en första rubrik i min nya blogg.

MEN! Välkomna är ni till min personliga, dock anonyma, "självhjälpsblogg".
Det kan vara fel att kalla den självhjälpsblogg men min tanke är att agera psykologihörna utifrån de kunskaper jag har läst eller upplevt mig till. Vi kan utväxla tankar, idéer, tröst och glädje.
Jag är en god lyssnare, klok som en bok ibland men jag har svårt att applicera all kunskap på mitt eget liv och välmående, därför går jag själv till en psykoterapeut och där lär jag mig lika mycket som jag lär mig av att studera psykologi och terapi.


Ni kan ställa frågor, be om hjälp, stöd, råd och tips. Ibland kan ni själva svara på andras frågor eller bara finnas som stöd. Vi använder kommentarsfälten som kommunikationssätt.
Dock vill jag bara klargöra att jag inte på något sätt är examinerad psykolog, terapeut eller något annat. Jag utbildar mig till något helt annat men läser en del i ämnet vid sidan av.

Jag väljer att vara anonym för att vänner fritt ska kunna prata om vad de vill och för att jag själv ska kunna delge er upplevelser och känsliga bitar av mitt liv.

Jag ber er också att lägga påhopp eller elakheter åt sidan, stavfel kan mycket väl dyka upp och felaktig "fakta" likväl. Jag har bara skapat bloggen av godo, det som skrivs får ni själva använda med sunt förnuft och gärna läsa vidare om. Håll god ton mot varandra så att ingen behöver "gå härifrån" med ännu mer ont i magen än vad h*n hade när h*n kom hit.



Nu så, kära vänner, ska jag snickra ihop en liten presentation om mig själv i ett nytt inlägg. Jag kommer inte ha en stående presentation utan det blir i ett inlägg under en passande kategori. I min presentation kommer jag också beskriva vad mina egna mål är men min terapi och vad jag vill uppnå med bloggen.

Må gott och ta hand om varandra.

S

RSS 2.0