ivantanpalycka

Under hela våra liv får vi ständigt höra hur bra vi är, hur duktiga vi är och hur vackra vi är.
Men vi får lika ofta höra om våra tillkortakommanden, hur vi hade kunnat bli bättre, snyggare, smalare, vackrare, smartare eller mer framgångsrika.

Det är inte alltid det folk säger utan oftare det folk inte säger som gör ont, som skapar sår som växer och blir infekterade.
Infekterade sår lämnar ofta ärr efter sig.
Men många verkar tro att de gör andra en tjänst genom att ge dom små skrubbsår, små kliande skrubbsår som ständigt påminner dom om hur de hade kunnat bli bättre på alla sätt.

Det är en förbannad konst att låta sådant rinna av en och jag tror faktiskt inte att någon kan låta svidande ord gå förbi dom utan att lämna spår. Så hur ska vi göra för att ta oss förbi alla dessa hinder som andra placerar ut för oss?

Jo. Varje morgon när du vaknar och fortfarande kan andas själv, vifta på dina ögonfransar själv, vifta på tårna utan att behöva be om hjälp, ja då vet du att du är fullt kapabel att ta dig igenom även denna dag på exakt det sätt du själv vill.
Du måste bestämma dig för vem du ska tro på idag.
Ska du tro på vännen som hävdar att dagen är grå eller ska du tro på din egen sol?
Ska du tro på kollegan som säger att jobbet är så tråkigt eller ska du förlita dig på dig själv när du säger att du trivs?
Ska du tro på han som säger att du inte är vacker nog eller ska du lyssna på dig själv och den röst som säger att du är alldeles för vacker för sådana som honom?

Vem vill du helst tro på när du får höra att morgondagen bär med sig hopp och glädje, den röst som hävdar motsatsen eller den röst som håller med?