Moln på min himmel
Godmorgon kära läsare.
Idag vaknade jag innan klockan ringde, pigg och utvilad.
Jag sover alltid gott när jag inte har tider att passa.
Direkt kikade jag ut genom rutan och såg att himlen vart svagt grå och drog en lättnadens suck.
Jo visst älskar jag sol och klarblå himlar MEN det skapar också en inre stress. Det är som att vi piskar oss själva i att älska att vara ute så fort solen skiner oavsett hur kallt det blåser om öronen.
Å vips så har vi skapat oss ytterligare en sak att ha dåligt samvete över.
Visste ni att vårdeppression är vanligare än vintervarianten?
Det är så många som redan sitter med ensamhetskänslor och som ser vårsolen som en fiende.
Ensamheten blir så tydlig då.
Ingen går ut ensam å sätter sig å har picknick, grillar, solar och äter glass.
Men att känna sig ensam behöver inte betyda att man är ensam.
Jag har alltid kännt mig ensam och oönskad samtidigt som jag har min kära mamma och släktningarna på hennes sida som älskar mig, är stolta över mig och alltid bryr sig om mig.
Jag har mina vänner, och det är vänner som jag är riktigt glad över att ha!
Ändå är det som att jag glömmer bort att alla finns, det där tvivlet ligger alltid och ruvar och jag får ständigt räkna upp alla jag har omkring mig för att påminna mig om att jag inte alls är ensam.
Igår frågade en person om jag ville följa med på en middag ikväll. Vi har precis lärt känna varandra och jag borde blivit jätteglad eftersom hon är fantastisk att umgås med och genuint god som person.
Tyvärr började jag istället fundera på hur jag skulle kunan undvika det.
Varför?
Jo, jag börjar genast tänka på att jag inte passar in, att jag inte kommer ha något att prata om eftersom jag är sååå tråkigt, att jag klädmässigt kommer känna mig ful, tjock, osv osv.
Jag vet att allt detta inte stämmer.
Jag vet vet vet att jag visst duger på alla ovan nämnda punkter.
Så jag funderar på att gå ändå.
Varför i helvete skulle jag låta bli när hon bjuder in sina närmaste vänner OCH mig?
Hon tycker att jag är bra nog att kunna bli en nära vän!!
Jag måste lära mig att bli SKITGLAD av sånt.
Hm jo, jag ska gå, jag måste, för min skull.
Nu ska jag gå ut med hundarna och sen kila iväg till gymmet.
Ha en toppendag och glöm inte bort att ställa frågor eller komma med funderingar om precis vad ni vill.
Kärlek S
♥
Idag vaknade jag innan klockan ringde, pigg och utvilad.
Jag sover alltid gott när jag inte har tider att passa.
Direkt kikade jag ut genom rutan och såg att himlen vart svagt grå och drog en lättnadens suck.
Jo visst älskar jag sol och klarblå himlar MEN det skapar också en inre stress. Det är som att vi piskar oss själva i att älska att vara ute så fort solen skiner oavsett hur kallt det blåser om öronen.
Å vips så har vi skapat oss ytterligare en sak att ha dåligt samvete över.
Visste ni att vårdeppression är vanligare än vintervarianten?
Det är så många som redan sitter med ensamhetskänslor och som ser vårsolen som en fiende.
Ensamheten blir så tydlig då.
Ingen går ut ensam å sätter sig å har picknick, grillar, solar och äter glass.
Men att känna sig ensam behöver inte betyda att man är ensam.
Jag har alltid kännt mig ensam och oönskad samtidigt som jag har min kära mamma och släktningarna på hennes sida som älskar mig, är stolta över mig och alltid bryr sig om mig.
Jag har mina vänner, och det är vänner som jag är riktigt glad över att ha!
Ändå är det som att jag glömmer bort att alla finns, det där tvivlet ligger alltid och ruvar och jag får ständigt räkna upp alla jag har omkring mig för att påminna mig om att jag inte alls är ensam.
Igår frågade en person om jag ville följa med på en middag ikväll. Vi har precis lärt känna varandra och jag borde blivit jätteglad eftersom hon är fantastisk att umgås med och genuint god som person.
Tyvärr började jag istället fundera på hur jag skulle kunan undvika det.
Varför?
Jo, jag börjar genast tänka på att jag inte passar in, att jag inte kommer ha något att prata om eftersom jag är sååå tråkigt, att jag klädmässigt kommer känna mig ful, tjock, osv osv.
Jag vet att allt detta inte stämmer.
Jag vet vet vet att jag visst duger på alla ovan nämnda punkter.
Så jag funderar på att gå ändå.
Varför i helvete skulle jag låta bli när hon bjuder in sina närmaste vänner OCH mig?
Hon tycker att jag är bra nog att kunna bli en nära vän!!
Jag måste lära mig att bli SKITGLAD av sånt.
Hm jo, jag ska gå, jag måste, för min skull.
Nu ska jag gå ut med hundarna och sen kila iväg till gymmet.
Ha en toppendag och glöm inte bort att ställa frågor eller komma med funderingar om precis vad ni vill.
Kärlek S
♥
Kommentarer
Trackback
