Presentation
Så, då ska jag berätta lite snabbt om mig själv och varför jag valt att starta bloggen.
Jag är en kvinna, strax över 30, har flyttat runt en del i mitt liv och kommer från en, utåt sett, vanlig familj.
Dock med föräldrar som bor på varsitt håll.
Med en kärleksfull och trygg mamma och en pappa som inte avvisade mig helt borde jag ha vuxit upp till en helt normal och trygg tjej, men nej, så blev det inte.
I psykologins värld har föräldrarna olika roller för sina söner och döttrar. Om ni tittar tillbaka på framgångsrika män och kvinnor så har kvinnorna ofta sina stöttande fäder att tacka för sin framgång och männen tackar sina stöttande mödrar för sin framgång. Nej såklart gäller det inte alla, men en stor del och man ser absolut ett mönster.
Så, jag har haft den mest underbara mamman man kan önska sig men en pappa som bara tyckt att det var jobbigt att jag föddes. Han har mest glömt bort att jag finns eller lämnat mig ensam i flera dygn när jag var liten eftersom festandet lockade mer.
Festandet och kvinnorna.
När jag blev äldre blev det mer legitimt att lämna mig ensam i veckor och jag urartade till en stökig och vilsen tjej som byggde upp ett starkt behov av bekräftelse, uppmärksamhet och gränssättande.
Jag har också byggt upp ett oändligt hav av sorg över detta och mitt liv har ständigt präglats av sorg, ensamhet, tomhet och en ständig rädsla av att överges.
Ett annat vapen jag också skaffat mig är olyckan.
Jag har själv gjort mig olycklig som skydd för att slippa bli berövad lyckan.
Tröstäta, tröstsvälta, tröstsupa, knarka, slåss, sova, jobba osv osv......jag har försökt missbruka allt som går att missbruka men lyckligtvis har jag aldrig trillat dit ordentligt.
Jag har helt enkelt inte varit helt svart inombords och de ljusglimtar som kikat fram har räddat mig.
Tack för det mamma!! ♥
På vägen har jag svikits av många som inte sett eller orkat lyssna och idag är jag glad över att de försvunnit ur mitt liv och istället inser jag vilka guldklimpar som stannat kvar.
Jag valde själv att påbörja psykoterapi när det tog slut med en pojkvän som inte behandlade mig så väl.
Jag insåg att jag var tvungen att ta till hjälp för att bryta mina dåliga mönster.
Ominstallera mitt sinne.
Över ett år har gått sedan exet flyttade ut, sen rasslade olyckorna till och jag förlorade älskade till döden, gjorde slut med min pappa och en del vänner som jag insåg bara gjorde ont.
Jag bär fortfarande på enorm sorg, osäkerhet och den där gnagade känslan av att vara ensammast i världen.
Men med all min kunskap och med hjälp av min terapeut så vet jag att jag idag har rätt verktyg för att ta mig igenom de dagar som är värst.
Idag hinner jag se felen jag vill begå och jag ser också varför jag vill göra mig själv illa.
Idag ser jag också varför andra agerar som de gör, det gör inte bara att jag kan förlåta utan också hjälpa.
Jag har insett hur mycket jag älskar att lyssna, stötta, ge råd och hjälpa.
Men jag måste få något tillbaka och det är viljan att ta emot hjälp, viljan att förändra.
Jag har en lång väg kvar att gå innan jag känner att jag står på helt egna ben och kan lämna min terapeut och jag tänker använda den här bloggen som en del i mitt självläkande och ni har all frihet att använda den för samma ändamål.
Skriv en kommentar eller maila mig på : [email protected] så kan vi ta det den vägen.
Bloggen riktar sig mot er som av någon anledning känner allt jag beskrivit ovan.
Alla har vi levt olika liv, alla har vi vuxit upp me dolika förutsättningar och ingen kan dömmas utifrån hur vi mår innerst inne. Inga glättiga hejja rop i världen kan rädda en ledsam själ men tro mig, att prata om det, att gråta över det och att prata om det igen, DET hjälper!!
Nu får ni hjälpa mig att sprida bloggen.
Det finns allt för många där ute som är mår som jag.
Jag hoppas vi kan hjälpa varandra en bit på vägen.
Må gott och sov ännu bättre
Kärlek
S
Jag är en kvinna, strax över 30, har flyttat runt en del i mitt liv och kommer från en, utåt sett, vanlig familj.
Dock med föräldrar som bor på varsitt håll.
Med en kärleksfull och trygg mamma och en pappa som inte avvisade mig helt borde jag ha vuxit upp till en helt normal och trygg tjej, men nej, så blev det inte.
I psykologins värld har föräldrarna olika roller för sina söner och döttrar. Om ni tittar tillbaka på framgångsrika män och kvinnor så har kvinnorna ofta sina stöttande fäder att tacka för sin framgång och männen tackar sina stöttande mödrar för sin framgång. Nej såklart gäller det inte alla, men en stor del och man ser absolut ett mönster.
Så, jag har haft den mest underbara mamman man kan önska sig men en pappa som bara tyckt att det var jobbigt att jag föddes. Han har mest glömt bort att jag finns eller lämnat mig ensam i flera dygn när jag var liten eftersom festandet lockade mer.
Festandet och kvinnorna.
När jag blev äldre blev det mer legitimt att lämna mig ensam i veckor och jag urartade till en stökig och vilsen tjej som byggde upp ett starkt behov av bekräftelse, uppmärksamhet och gränssättande.
Jag har också byggt upp ett oändligt hav av sorg över detta och mitt liv har ständigt präglats av sorg, ensamhet, tomhet och en ständig rädsla av att överges.
Ett annat vapen jag också skaffat mig är olyckan.
Jag har själv gjort mig olycklig som skydd för att slippa bli berövad lyckan.
Tröstäta, tröstsvälta, tröstsupa, knarka, slåss, sova, jobba osv osv......jag har försökt missbruka allt som går att missbruka men lyckligtvis har jag aldrig trillat dit ordentligt.
Jag har helt enkelt inte varit helt svart inombords och de ljusglimtar som kikat fram har räddat mig.
Tack för det mamma!! ♥
På vägen har jag svikits av många som inte sett eller orkat lyssna och idag är jag glad över att de försvunnit ur mitt liv och istället inser jag vilka guldklimpar som stannat kvar.
Jag valde själv att påbörja psykoterapi när det tog slut med en pojkvän som inte behandlade mig så väl.
Jag insåg att jag var tvungen att ta till hjälp för att bryta mina dåliga mönster.
Ominstallera mitt sinne.
Över ett år har gått sedan exet flyttade ut, sen rasslade olyckorna till och jag förlorade älskade till döden, gjorde slut med min pappa och en del vänner som jag insåg bara gjorde ont.
Jag bär fortfarande på enorm sorg, osäkerhet och den där gnagade känslan av att vara ensammast i världen.
Men med all min kunskap och med hjälp av min terapeut så vet jag att jag idag har rätt verktyg för att ta mig igenom de dagar som är värst.
Idag hinner jag se felen jag vill begå och jag ser också varför jag vill göra mig själv illa.
Idag ser jag också varför andra agerar som de gör, det gör inte bara att jag kan förlåta utan också hjälpa.
Jag har insett hur mycket jag älskar att lyssna, stötta, ge råd och hjälpa.
Men jag måste få något tillbaka och det är viljan att ta emot hjälp, viljan att förändra.
Jag har en lång väg kvar att gå innan jag känner att jag står på helt egna ben och kan lämna min terapeut och jag tänker använda den här bloggen som en del i mitt självläkande och ni har all frihet att använda den för samma ändamål.
Skriv en kommentar eller maila mig på : [email protected] så kan vi ta det den vägen.
Bloggen riktar sig mot er som av någon anledning känner allt jag beskrivit ovan.
Alla har vi levt olika liv, alla har vi vuxit upp me dolika förutsättningar och ingen kan dömmas utifrån hur vi mår innerst inne. Inga glättiga hejja rop i världen kan rädda en ledsam själ men tro mig, att prata om det, att gråta över det och att prata om det igen, DET hjälper!!
Nu får ni hjälpa mig att sprida bloggen.
Det finns allt för många där ute som är mår som jag.
Jag hoppas vi kan hjälpa varandra en bit på vägen.
Må gott och sov ännu bättre
Kärlek
S
Kommentarer
Trackback
